BLJ, Byvalla - Långshyttans Järnväg , Trafiken

Åter till föregående sida?
Klicka i bilden ovan
Byvalla - Långshyttans Järnväg

av Rolf Sten

Godstrafiken (Goods traffic)

Råvaror till järnframställning

Godstrafiken var av två slag. Dels lokal mellan de olika bruksenheterna och dels samtrafik mellan SJ och BLJ.
Järnhanteringen var den mest transportkrävande och här var järnvägen inblandad i allt från råvara till färdig produkt.
Malm transporterades från Rällingsbergs gruva fram till 1935. Därefter togs malmen från bland annat Smältarmossen i Garpenberg. Den malmen kom på bil till Dala-Åsbo där den lastades över till järnvägen för transport till Långshyttan. Detta pågick fram till år 1944. Från mer avlägsna gruvor som Bispberg i Säter och gruvorna i Fagerstatrakten kom det också malm. Den omlastades till BLJ i Byvalla.

Kalk var också en råvara som behövdes i järnframställningsprocesserna. Den togs från ett, år 1836, inmutat kalkbrott i Nordbäcksbo. Transporten skedde med häst till lastplatsen Villingen, för vidare befordran till Långshyttan. Hästarna ersattes år 1917 med en linbana till stationen Dala-Åsbo. Linbanan var i drift till år 1925 då "Tors Hammare" slog till och antände linbanestationen.
Driften återupptogs aldrig då bolaget, genom koncernbildning, fick tillgång till kalkbrottet i Valla. Detta hade varit i drift sedan 1870-talet. Transporterna skedde med häst till ett upplag vid Byvalla station. Upplaget var anslutet till SJ via ett normalspårigt stickspår. Hästarna ersattes med en linbana mellan brottet och Byvalla år 1922.
När nu Långshyttan också, 1926, tog sin kalk från detta brott lades en tredje skena in i det befintliga normalspåret till upplaget i Byvalla. På det viset kunde BLJ vagnar lastas direkt.
År 1947 lades kalkbrottet ned varför kalken nu fick levereras med SJ och omlastning till BLJ i Byvalla. Detta pågick bara under ett år eftersom hyttan i Långshyttan lades ned år 1948.

Ytterligare produkter som behövdes var träkol. Den träkol som kolades i skogarna längs BLJ kördes fram till vissa lastplatser där kolet, via så kallade träkolsbryggor, lastades i speciella träkolsvagnar. Om dessa inte skulle räcka till fanns det speciella träskrov som kunde monteras på vanliga flakvagnar.
Via SJ i Byvalla kom det också stora mängder träkol. För det ändamålet hade man i Byvalla byggt två parallella spår. Ett SJ-spår,som låg högre än BLJ-spåret. Detta gjorde att SJ:s träkolsvagnar kunde lossas direkt i BLJ-vagnarna. Träkolet användes både i Stjärnsund och Långshyttan.
Efterhand ändrades processerna i järnhanteringen så att behovet av träkol minskade för att så småningom upphöra helt. I stället ökade behovet av koks och stenkol och till detta kunde man använda samma transportapparat.
När valsverket lades ned i Stjärnsund, år 1942,upphörde transporterna av dessa produkter till denna station. Till Långshyttan upphörde dessa transporter successivt, när hyttan lades ned 1948. Värmeugnarna och valsverken började efterhand att använda olja istället.
   Efter nedläggningen av hyttan i Långshyttan var det slut på både malm- och kalktransporterna och efterhand upphörde även transporterna av Koks och stenkol.
    Efter detta blev det i stället tackjärn, från hyttan i Fagersta, som via omlastning till BLJ i Byvalla, transporterades till Långshyttan och dess elektrostål- och martinugnar. Dessa transporter kom att fortgå ända fram till järnvägens nedläggning.
   När man nu i stället för kol och koks började använda olja, i slutet av 1940-talet, skaffade man två stycken begagnade tankvagnar. Dessutom togs två träkolsvagnar och byggdes om. Träkorgen togs bort och i stället monterades tankar på vagnsunderredena.
   Oljan kom på SJ-vagnar till Byvalla där den tappades över till BLJ-vagnar och transporterades vidare till Långshyttan. Efter några år övergick man till tjockolja och då den kräver relativt hög temperatur för att överhuvud taget flyta, lämpade det sig bättre att göra dessa transporter med bil. Därmed upphörde oljetransporten på BLJ.

Färdiga produkter

Hittills har det bara handlat om transporter till bruksorterna men naturligtvis gick det gods även i andra riktningen.
Förädlingen av råvaran skedde från början i två steg. I Långshyttan producerades göt som via järnvägen transporterades till Stjärnsund där götet omvandlades och förädlades i brukets band- plåt och trådvalsverk. De färdiga varorna lastades på vagnarna och drogs till Byvalla där godset omlastades till SJ för vidare färd till kunderna.
   År 1932 flyttades trådvalsningen till Långshyttan och år 1942 var det dags för bandvalsningen att göra sammaledes. Därmed kom hela förädlingsprocessen att ligga i Långshyttan. De färdiga produkterna kunde därmed gå direkt till Byvalla för omlastning.
   Omlastningarna i Byvalla har i huvudsak gjorts för hand. Med tiden kom det tyngsta jobbet att mekaniseras. Det var omlastningen av de tunga valsade produkterna som var värst. Därför byggdes, i mitten av 1930-talet, ett stort plåtskjul över två spår.
   Inne i huset byggdes en bockkran med lyftkapacitet på 1000 kg. Kranen var även rörlig i längsled. Några ytterligare moderniseringar gjordes inte förutom att man hade hjälp av en liten traktor med frontskopa, under de sista åren.

Träprodukter

Om man räknar bort träkolet så var det ganska stora volymer med sågat virke som transporterades. Den allra största volymen kom från sågen i Stjärnsund. Det kunde ibland vara fråga om 300-400 vagnslaster per år som transporterades till Byvalla för omlastning till SJ.
Den ursprungliga sågen Stjärnsund var av gammalt datum. För att höja kapaciteten byggdes en ny ångsåg år 1896. Den var i kontakt med BLJ via ett stickspår, till "hamnen", som utgick från en växel strax öster om stationen.
År 1951 upphörde driften vid sågen. I stället byggdes en flistugg vid den så kallade hamnen. Detta innebar att man fick fortsatt användning av de gamla träkolsvagnarna. Nu för transport av flis till Långshyttan. Dessa transporter pågick fram till juli 1956 varefter även de upphörde.

De regelbundna transporter som nu återstod på banan var tackjärn till Långshyttan och färdiga produkter i den andra riktningen.
Banan var ju under hela sin tid öppen för allmän trafik vilket även innebar att övriga företag och privatpersoner längs järnvägen både kunde sända och ta emot gods. Både vagnslast- och styckegods. Genom åren kom även det att bli en del i banans trafikunderlag.

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till BLJ "Trafiken"