Retur till föregående sida? Klicka i bilden

Rälsbussepoken (The railcar era)  av Rolf Sten

Boggirälsbussar med hel stålkonstruktion Yco6 … Yco4p/t …
Nydqvist & Holm i Trollhättan, NOHAB, tillhörde dom som tidigast kunde leverera rälsbussar i hel stålkonstruktion. I slutet av 1930-talet levererades ett antal boggirälsbussar i stål till Bergslagernas Järnvägar, BJ, Malmö-Simrishamns Järnväg, MSJ samt Trelleborg - Rydsgårds Järnväg, TRJ. Halmstad - Nässjö Järnväg, HNJ, beställde tre så kallade snabbmotorvagnar vilka levererades 1938.
Åren kring andra världskrigets slut 1945 började flera nya tillverkare av rälsbussar att dyka upp. Man visste att SJ:s utredning från 1944 hade påpekat att kommande konstruktioner av rälsbussar skulle byggas helt i stål. Den tredje utvecklingsfasen av rälsbussarnas historia inleddes nu.
En ny tillverkare var General Motors Nordiska AB som 1944 lyckades sluta avtal med Västergötland - Göteborgs Järnvägar, VGJ, om leverans av ett antal boggirälsbussar och släpvagnar, både tvåaxliga och boggimodell. Leverans skedde under åren 1945 - 1946. Det här kom att bli den enda leveransen från GM
1946 - 1947 byggde ingenjörsfirman R Söderberg i Göteborg, efter ritningar från Hilding Carlsson, ett antal släpvagnar och boggirälsbussar som levererades till VGJ.
AB Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping (ASJ) levererade i mitten på 1940-talet en boggirälsbuss till Södra Dalarnas Järnväg, SDJ.
Bland de sista leveranserna av rälsbussar från NOHAB blev ytterligare två snabbmotorvagnar till Halmstad - Nässjö Järnväg, HNJ, leveransen skedde1946 (HNJ hade då blivit förstatligat).

En av de första stålrälsbussarna i Sverige byggdes av NOHAB för Halmstad - Nässjö Järnväg. Den första leveransen skedde 1938. Bilden visar HNJ nummer 7 i Landeryd 1939. Foto: Stig Nyberg.

I slutet av 1945 startade SJ på allvar konstruktionsarbetet med en ny generation av rälsbussar och släpvagnar i självbärande stålkonstruktion. Arbetet var baserat på de erfarenheter man hittills hade av åren med rälsbussdrift. Utseendemässigt hade den nya konstruktionen starka drag från de snabbmotorvagnar som NOHAM levererade till HNJ 1938 respektive 1946. Även resultatet från den utredning som hade startat 1944 låg till grund för de nya konstruktionerna. De nya rälsbusstyperna skulle bland annat klara en högsta hastighet på 85 respektive 115 km/t, smalspår respektive normalspår. Rälsbussarna skulle vara multipelkörbara. Vissa släpvagnsmodeller skulle vara utrustade med manöverbord från vilket det skulle vara möjligt att köra fordonskombination.
   De första rälsbussarna av den nya konstruktionen var smalspåriga och avsedda för banor med 891 mm och 1067 mm spårvidd. SJ begärde offert från ett flertal tillverkare. Ordern tillföll Märstaverken sedermera AB Eksjöverken. Dessa leveranser startade 1949.
SJ fortsatte arbetet med att förfina konstruktionen och snart var man klar att beställa normalspåriga rälsbussar och släpvagnar. Här kommer inte att redogöras för alla turer fram och tillbaka mellan tillverkare och SJ.
   SJ lade ut beställningar på flera olika tillverkare och leveranserna var planerade att ske under en femårsperiod. Vid slutet av 1952 hade SJ sammanlagt gjort beställningar på 324 normalspåriga rälsbussar, 311 släpvagnar samt 137 smalspåriga rälsbussar och 103 dito släpvagnar. Bland tillverkarna fanns förutom redan tidigare nämnda Kockums, Kalmar Verkstad (KVAB), Hägglund & Söner, Hilding Carlsson.

Ett rälsbusståg på Inlandsbanan har just passerat Rörströmsälven på sin väg norrut. Foto: Rolf Sten .

  De normalspåriga rälsbussarna visade sig ha en hel del barnsjukdomar. Främst rörde det sig om att de hade stora problem med vinterkylan och snödrev. Att nya konstruktioner har barnsjukdomar är ju ingen nyhet. Det visade sig nu senast vinter 2001 när de nya "Reginamotorvagnarna" X51 utsattes för sin första vinter. Problemen var näst intill "oändliga". 2000-talets fordonskonstruktörer fick även de uppleva att det faktiskt finns något som heter vinter!
   I slutet av 1950-talet skedde de sista leveranserna av rälsbussar och rälsbussläp, både smal- och normalspåriga.

Ombyggnader
Under åren kom ett antal ombyggnader att ske, både av rälsbussar och av släp. Mekaniskt och motormässigt skedde löpande förbättringar. Bekvämare inredning installerades på en del rälsbussar. Detta gjorde att det kom att finnas en mängd olika littera och underlittera på fordonen. När det gäller grundkonstruktionen var det rälsbussar med littera Y6 som blev den ursprungliga normalspårsbussen med stålkonstruktion. En vidareutveckling var Y7 som nybyggdes i ett antal exemplar samt ett antal Y6 som ombyggdes till Y7. Under åren 1954 - 1968 ombyggdes 31 stycken Y6 till Y8. Största anledningen till denna ombyggnad var att men behövde ett antal rälsbussar med bekvämare inredning eftersom dessa var avsedda att trafikera längre sträckor.
   Även bland de smalspåriga rälsbussarna gjordes en hel del ombyggnader och förbättringar. Dessutom ombyggdes ett antal 891 fordon till spårvidd 1067 mm.

Ådalsliden 1985. Sällskapet Ostkustbanans vänners (OKBv) rälsbusståg gör uppehåll på stationen. Sammansättningen är manövervagnen UAFZ 1986 (kombinerad person- och resgodsvagn), Y7 1213 samt Y8 1135. Till höger syns det tvåaxliga släpet UFV 2140. Foto: Rolf Sten.

Föregående sida

Nästa sida

Retur till historiskt "rälsbussen" innehållsförteckning

© Rolf Sten
ralsbussen_stal..html senast uppdaterad 17 november 2003 av Rolf Sten