Åter till innehållsförteckningen? Klicka i bilden ovan

UWHJ, UVHJ Uddevalla - Vänersborg - Herrljunga Järnväg Följande historik är till stor del hämtad från Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift 1876-1926, texten presenteras med typsnittet "Arial". Kompletteringar och kommentarer är gjorda av Rolf Sten och den texten är skriven i "Times".

1/4

UWHJ förhistoria
Bland bruks- och skogsägarna i Värmland uppstod redan i början av 1840-talet fråga om byggandet av en järnväg från Vänersborg till Uddevalla. Sannolikt gällde det endast en hästbana.
   Förslaget härflöt från och understöddes av engelsmän, vilka i Värmland hade affärsförbindelser i järn och trä. Anledningen var de höga avgifterna i Trollhätte kanal och i Göteborgs hamn samt kanalens långa stängningstid under vintern, varigenom en jämn och regelbunden skeppning till England hindrades. Förslaget fördes så långt, att engelska ingenjörer utarbetade en fullständig plan med kostnadsberäkningar för den ifrågasatta järnvägen, vartill kapital delvis skulle erhållas från England, men därvid stannade det, huvudsakligen på grund av inverkan från ett mäktigt Göteborgsintresse. Hoppet levde emellertid kvar om förbindelse med landets största insjö under beräkning att därigenom en betydande export och import skulle dragas denna väg snabbare och billigare än kanalvägen till Göteborg.
År 1846 upptog Uddevalla åter järnvägsprojektet till Vänersborg och uppdrog åt den preussiske överingenjören J. KÖNIG att utarbeta ett förslag. Till kostnaderna erhölls bidrag av statsmedel. Förslaget upptog en normalspårig bana för en kostnad av 2 242 253 rdr rmt. Även detta järnvägsförslag föll för Göteborgsmakten, som givetvis icke ville släppa något av Vänerntrafiken till Uddevalla. Därtill voro Uddevalla och Vänersborg då små, ekonomiskt svaga städer, som icke mäktade giva tillräckligt handtag åt järnvägsplanen.

Erik Josias Sparre
Järnvägens tillblivelse var helt och hållet ett verk av landshövdingen greve ERIK JOSIAS SPARRE (se vidstående bild). Den 29 jan. 1862 inbjöd han till ett möte i Vänersborg. Detta möte uttalade sig för en järnväg Vänersborg - Grästorp - Håkantorp, och anledningen därtill var, att Lidköping arbetade för en bana Lidköping - Håkantorp - Vårgårda eller Herrljunga, beroende på den plats, å vilken järnvägen från Borås skulle sluta. Därjämte framfördes förslaget Vänersborg-Uddevalla, vilket man hoppades skulle kunna utföras något billigare än 1846, emedan man sedan dess vunnit mera erfarenhet i järnvägsbyggande.
   Greve SPARRE vidtog genast åtgärder för undersökningar och aktieteckning. Den 7 juli 1862 beslöt Uddevalla stad på allmän rådstuga att teckna 300 000 rdr i en järnväg Vänersborg-Uddevalla. Men greve SPARRE syftade längre, och då Vänersborgs stad å allmän rådstuga den 9 aug. skulle avgöra frågan om aktieteckning, förmådde han stadens invånare att anslå 300 000 rdr för hela sträckan Uddevalla - Vänersborg - stambanan samt att göra hemställan till Uddevalla att gå med på det stora förslaget. Så skedde ock redan två dagar därefter. Då greve SPARRE dessutom fått löfte om aktieteckning av enskilda personer samt plan och kostnadsberäkning förelågo, kunde inbjudan till aktieteckning utfärdas. Vid de nämnda mötena utsågo de båda städerna var för sig kommitterade, vilka tillsammans skulle hos K. M: t anhålla om proposition till nästa riksdag om statslån till järnvägen.
Vidare ingick i greve SPARRES planer en järnväg från Vänersborg eller möjligen från lämplig punkt mellan denna stad och Uddevalla till Norge genom Moss, Fredrikshald och Kristiania. Sin önskan om förbindelse med Norge fick greve SPARRE förverkligad, om än icke alldeles så som han först tänkt sig, så dock god nog, genom Dalslands- och Bergslagsbanorna.
I Vänersborg och Uddevalla vann greve SPARRE, såsom av ovanstående framgår, intresse och offervillighet, men landsbygden ställde sig skeptisk. Befolkningen trodde icke på någon nämnvärd fördel av järnvägen och ännu mindre på densammas bärighet. En hel del lantmän betraktade järnvägen till och med såsom skadlig, "ty den avskar åkrarna i småbitar och stympade sålunda egendomarna, skrämde hästarna och berövade bönderna körningsinkomster", m. m.
   Ganska belysande för stämningen och greve SPARRES finurliga taktik är följande episod, som berättas av majoren CL. ADELSKÖLD (se vidtående bild), vilken uppgjort ritningar och kostnadsförslag: "Greve SPARRE hade sommaren 1862 till ett möte å Restad sammankallat åtskilliga personer i de orter, genom vilka järnvägen skulle sträcka sig. Sedan greven därvid framlagt sin plan och framhållit fördelarna av järnvägsförbindelsen, uppträdde den ene efter den andre av de närvarande med de mest bevekande förböner, att herr greven och landshövdingen inte vidare skulle tänka på en sak, som alldeles omöjligt kunde realiseras och som skulle göra mera skada än gagn.
- Äro herrarna nu ense med mig om saken? - sade greven, som en längre stund varit liksom halvsovande och frånvarande, då mötet skulle avslutas -, så torde ni, när ni kommer hem, meddela edra vänner och bekanta vad jag sagt och vad jag nu säger, nämligen, att jag ämnar genomdriva denna järnvägsbyggnad såsom varande oundgängligen nödvändig för utvecklingen av det läns näringar, som konungen anförtrott mig. Säg detta till alla ni träffar och i första rummet hoppas jag på edert eget bistånd vid aktieteckningen, när det kommer till stycket.
När ombuden avlägsnat sig, anmärkte ADELSKÖLD, att överläggningen just icke varit mycket uppmuntrande.
- Asch - svarade greve SPARRE -, det betyder mindre än intet vad de där krabbsaltarna tänka och tycka, det var de allra värsta motståndarna jag med avsikt sammankallat, och nu få de något att skrävla om. Saken kommer på tal, och så går den - och nu ska' Ni genast göra upp ett kostnadsförslag och en plan för det hela, så att jag kan väcka motion om statsbidrag till järnvägsanläggningen."
   Väntat var, att Göteborg nu liksom tidigare icke skulle se järnvägen till Uddevalla med blida ögon på grund av farhågan, att en betydande godstrafik skulle gå för export över Uddevalla, där hamnumgälderna kunde ställas billigare. Göteborgsintressena hade sin talesman i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktör, S. A. Hedlund. Tidningen gjorde sig all möda bevisa, att järnvägen var obehövlig, att den var ett ruinerande företag och att Uddevalla hamn vore omöjlig för exportfartyg o. s. v. Tidningarna i Vänersborg och Uddevalla svarade med vederläggande utredningar och skarpa artiklar.

Första kostnadsförslaget "snålsparrig" bana
Det av ADELSKÖLD upprättade kostnadsförslaget gällde en 8 3/4 mil lång bana med en spårvidd av 4 eng. fot. Kostnaden beräknades till 4 860 000 rdr, av vilka 2 800 000 rdr kommo på bandelen Vänersborg - Herrljunga och 2 060 000 rdr på bandelen Uddevalla-Vänersborg, den senare alltså avsevärt dyrare pr mil, vilket berodde på svårare terräng.
   Spårvidden var densamma som Herrljunga - Boråsbanans, för vilken ADELSKÖLD och SPARRE åstadkommit ett mellanting mellan bred- och smalspårighet eller en spårvidd av 1,217 m. Såsom en spydighet mot banans upphovsman, greve SPARRE, kallades den "snålsparrig", en benämning, som SPARRE själv överflyttade på Uddevalla-Vänersborg - Herrljunga järnväg. När SPARRE under överläggningen om spårvidden frågade ADELSKÖLD om skillnaden i kostnaden mellan bredspårig och den spårvidd, som använts för Borås - Herrljungabanan, samt svaret blev 8 a 900 000 kr., utropade SPARRE skrattande: "Nej, låt oss då inte tala om annat än att bygga en 'snålsparrig' bana." Dessutom ansåg han samma spårvidd som Borås - Herrljungabanan vara en stor fördel för samtrafiken mellan de båda banorna.
   Av det behövliga kapitalet hade greve SPARRE beräknat att få 2/3 eller 3 240 000 rdr av riksdagen såsom låneunderstöd mot låg ränta. Det återstående beloppet, 1 620 000 rdr, skulle erhållas genom aktieteckningar. Beträffande trafikinkomsterna hade beräknats, att bandelen Vänersborg - Herrljunga skulle giva 283 000 rdr och bandelen Uddevalla -Vänersborg 200 000 rdr eller tillsammans 483 000 rdr, d. v. s. nästan jämnt 10 % å anläggningskostnaden.

Uddevalla -Vänersborg - Herrljunga järnvägsaktiebolag, UWHJ, bildas
Den 2 jan. 1863 hölls i Vänersborg ett talrikt besökt möte, vid vilket greve SPARRE vältaligt redogjorde för järnvägens nytta. Efter livlig diskussion beslöt mötet, att ett bolag skulle bildas och kallas Uddevalla -Vänersborg - Herrljunga järnvägsaktiebolag att koncession jämte fastställelse å bolagsordning skulle sökas och att aktieteckningen skulle fortsättas.
Ombud från Lidköping meddelade vid mötet, att staden beslutat anläggning av en järnväg Lidköping - Håkantorp och därtill anslagit 100 000 rdr samt att låneunderstöd skulle begäras av staten. Framställning gjordes av ombuden, att Lidköping skulle för sin järnväg få ingå i det nyss bildade bolaget, så att det bleve ett enda bolag för båda järnvägarna, men denna fråga kunde icke tagas under behandling, då den icke varit upptagen å kallelsen till mötet.
Ställningen var nu följande. Uddevalla och Vänersborg höllo i första rummet på en järnväg mellan sig men voro gärna med om en fortsättning till västra stambanan. Lidköping ville också dit och de båda intressena hade en gemensam punkt, Håkantorp. Frågan blev då, vem som skulle fortsätta därifrån till stambanan. Mot förslaget om gemensamt bolag ställde sig greve SPARRE något reserverad. "Hans" järnväg skulle ha sina ändpunkter vid havshamn och stambanan och stå i förbindelse med Borås och dess industriområden. På en sådan banas bärighet trodde han.
   På samma gång greve SPARRE avsåg att gagna orterna, sökte han få företaget räntebärande. För den skull drog han järnvägen Vänersborg - Herrljunga över den rikt sädesproducerande västgötabygden i Skaraborgs län, varigenom han oegennyttigt ställde sitt eget län till större delen utanför järnvägen. Av förbindelsen med Borås - Herrljungabanan väntade han sig avsevärda frakter dels från industrien i och omkring Borås, dels skogsbygden i södra länet. Slutligen skulle från järnvägen Borås - Herrljunga - Vänersborg - Uddevalla, som skulle bli en längd- eller stambana, en hel del bibanor utgå.

Interimsstyrelse bildas
Vid mötet tillsattes en interimsstyrelse, i vilken invaldes greve SPARRE som ordförande samt för Uddevalla grosshandlarna B. J. HASSELGREN, J. KULLGREN, ROBERT THORBURN och H. ENGELKE; för Vänersborg kammarherren C. E. C. KUYLENSTJERNA, bokhandlaren F. A. ZETTERGREN och musikdirektören O. H. BERGQVIST; för Skaraborgs län kaptenen G. VON BRAUN, possessionaterna C. V. NORRMAN, Ulvstorp, och J. CARLSSON, Levene, samt för Dal brukspatronen O. HASSELGREN, Rådanefors.

Många åsikter
Någon proposition hördes icke av vid 1862-1863 års riksdag, men i stället väcktes fyra motioner om ett lån av 3 240 000 rdr. I ridderskapet och adeln väcktes motionen av greve SPARRE, som f. ö. tidigare utgivit en broschyr i frågan och som framhöll, att västra stambanan icke hade någon förbindelse med Vänern, vilken var omgiven av sex städer och en mängd lanthamnar. Genom den föreslagna banan skulle förbindelse erhållas mellan Västergötland och Norge genom Säffle kanal och statsbanan från Arvika till Kongsvinger samt genom den föreslagna Dalslands kanal. Härigenom skulle nya avsättningsorter vinnas för spannmål och andra varor, liksom Västergötland lättare skulle få fisk, trävaror m.m. Järnvägen skulle förena Nordsjön och Vänern, de väveriidkande trakterna av Älvsborgs län med goda avsättningsorter och f. ö. genomgå de bördigaste och folkrikaste delarna av Skaraborgs län. Övriga motionärer, vilka delade greve SPARRES synpunkter, voro rådmannen J. BÖRJESON, Vänersborg, borgmästaren G. RHODIN (Skaraborgs län) och lantbrukaren OL. ERIKSSON (Bohuslän).
   Statsutskottet ansåg, att linjen Uddevalla - Vänersborg vore högeligen gagnande för samtliga hamnar och landskap omkring Vänern och behövlig för att lätta på Trollhätte kanals starka överbelastning men att Vänersborg - Herrljungalinjen huvudsakligen endast gagnade de orter, genom vilka den skulle gå. Densammas byggande kunde gott uppskjutas något år med hänsyn till statens knappa penningtillgångar.
Inom samtliga stånd föranledde frågan långvariga debatter. I fråga om linjen Uddevalla - Vänersborg godkändes utskottets förslag, medan i slutvoteringen om Vänersborg - Herrljungalinjen återremiss beslöts av borgareståndet med 32 röster mot 23. Greve SPARRE fick nu tid på sig för bearbetningar med resultat, att ständerna beviljade hela det begärda lånet mot 4 % ränta och 1 % amortering samt 3 års räntefrihet.
Som bekant infördes landstingsinstitutionen från och med år 1863. De första landstingsmännen voro eniga om att den strängaste sparsamhet skulle iakttagas. Man skulle söka begränsa utgifterna till inkomsterna av de brännvinsmedel, som ställts till landstingets disposition. Det såg följaktligen icke förhoppningsfullt ut, då motionärer begärde hundratusentals rdrs anslag till järnvägar, i synnerhet som ortsintressena i dessa frågor alltid kommo i skarp strid mot varandra.
Älvsborgs läns landsting, som inom sitt område fick endast ungefär en tredjedel av järnvägen, beviljade emellertid 1863 hela det för aktieteckning begärda beloppet, 200 000 rdr, utan uppställande av några villkor. Detta berodde givetvis på greve SPARRES inflytande. Beslutet överklagades men fastställdes av K. M:t. År 1865 beviljade landstinget ytterligare 200 000 rdr i s. k. garantiaktier, men man har sig ej bekant, huruvida denna garantiteckning använts.
Skaraborgs läns landsting avslog såväl år 1863 som 1864 framställningen om aktieteckning, och Bohus landsting vägrade likaledes att teckna aktier, vilket ju var att vänta på grund av Handelstidningens inflytande. De kommuner, genom vilka järnvägen skulle gå, höllo sig ock ganska reserverade.
   För att få fart i den enskilda aktieteckningen fann greve SPARRE på att sända teckningslistor till kronofogdar, häradsskrivare, kronolänsmän och kommunalordförande m. fl. med anmodan att anskaffa aktietecknare. De tre förstnämnda kategorierna, länsstyrelsens tjänstemän, hade klart för sig, att de icke skulle bliva nådigt mottagna av sin chef, om de komme med blanka teckningslistor. Därför lågo de i energiskt och värvade aktietecknare i mängd, oavsett om dessa sedermera kunde lösa aktierna eller icke.
   Det berättas, att bolagets verkst. direktör, O. H. BERGQVIST, en dag fick besök av en mager, trasig gubbe, som på förfrågan vad han ville svarade: "Länsman har tillsagt, att ja' skall betala ax som ja' har skreve på". - " Vem är ni då?" - " Ja' är torpare under Nygård." - " J a, jag ser i registret, att ni tecknat 20 aktier och ni skall göra första inbetalning med 200 rdr." - "Ska ja? Ja' har ente två styver. De enda ja' har är en skröplig kärring, å den kan I få ta." Dylika aktier, kallade "backstugusittareaktier", funnos vid den slutliga uppgörelsen till bortåt 150 000 rdr.
   För greve SPARRE var det huvudsaken att kunna uppvisa full aktieteckning vid den för koncessionen föreskrivna tiden för att kunna påbörja arbetet och komma åt statslånet ävensom övriga tecknade belopp.
Den tröga aktieteckningen förmådde Uddevalla stad att i maj 1863 teckna ytterligare 200 000 rdr. Greve SPARRE höll därefter ett sammanträde, varvid han meddelade, att teckningen fortskridit till 1 210 000 rdr men att ännu omkring 400 000 rdr fattades. Bevekande bad han de för järnvägen intresserade att kraftigt verka för fortsatt aktieteckning. Själv gjorde han början med att teckna 10 aktier, och övriga mötesdeltagare utfäste sig för mellan 60 och 70 aktier. Vid ett följande möte i Vänersborg framhöll han, att uddevallaborna tecknat omkr. 100 000 rdr mer än vänersborgarna. Resultatet blev en mindre teckning.
   Ganska stora förväntningar ställdes på Värmland. En delegation sändes dit för att övertyga bruks- och skogspatronerna om fördelen av järnvägen. De delegerade lämnade en jämförelse mellan kostnaderna för kanalumgälder och hamnavgifter i Göteborg å ena sidan samt för järnvägsfrakten till Uddevalla och hamnavgifterna därstädes å andra sidan. Emellertid meddelade Trollhätte kanals styrelse, att 3/10 av kanalumgälderna skulle erläggas av fartyg, som lossade eller lastade i Vänersborgs hamn. Greve SPARRE sökte hos K. M: t utverka befrielse från dessa umgälder, men de utgjorde en rättighet, som icke kunde berövas kanalbolaget. Resultatet av ansträngningarna i Värmland blev aktieteckning för - 1 100 rdr.

Första bolagsstämman & koncession beviljas
Den 25 sept. 1863 hölls bolagsstämma. Nu voro 1 422 500 rdr tecknade och omkr. 200 000 rdr fattades. Vid stämman meddelade ordföranden, greve SPARRE, att statslånet erhållits, att koncession beviljats med skyldighet för bolaget att ha påbörjat arbetet senast den 1 maj 1864 och att bolagsordningen stadfästs.
   Det blev en rätt så livlig bolagsstämma med framdragande av de gamla tvisteämnena om "snålsparrigheten", sträckningen m. m. Diskussionen blev synnerligen högljudd och talarna många, men greve SPARRE satte sig endast tillrätta i stolen och tycktes inslumra. Då stormen ett ögonblick bedarrade, förklarade han diskussionen avslutad och frågade, om någon kunde uppgiva något sätt att anskaffa den resterande aktieteckningen på 200 000 rdr. Allmän tystnad. "Då tecknar jag dem själv, ty järnväg ska vi ha, mina herrar!" utropade han med skarp stämma och dängde den stora klubban i bordet, så att bläckhorn, sanddosa och övriga mobilier hoppade högt.
   Denna uppoffring var dock ingalunda oförberedd. SPARRE hade före stämman frågat ADELSKÖLD, om denne kunde göra några besparingar, så att de felande 200 000 rdr möjligen icke skulle gå åt. Svaret blev jakande, förutsatt att arbets- och materialpriserna icke komme att stiga. ADELSKÖLD höll vad han lovade och sparade bortåt 200 000 rdr, och SPARRE skulle således ha gått fri, om icke "backstugusittareaktierna" funnits, vilka konsumerade större delen av besparingen. Det bör emellertid sägas till greve SPARRES berömmelse, att han vid ebb i järnvägens kassa icke drog sig för utbetalningarna.
   Det viktiga järnvägsföretaget hade således i och med stämman den 25 sept. 1863 blivit säkerställt, och man företog val av styrelse. Till medlemmar av denna valdes: greve SPARRE, ordförande, med ett arvode av 3 000 rdr, konsuln R. THORBURN, Uddevalla, verkst. direktör och vice ordförande med 5 000 rdr, grosshandlaren r. KULLGREN, Uddevalla, musikdirektören O. H. BERGQV1ST, Vänersborg, och possessionaten J. CARLSSON, Levene, de tre sistnämnda kallade direktörer, med 1 000 rdr vardera.
Valet väckte mycken förbittring i Vänersborg, där man ansåg, att kammarherren KUYLENSTJERNA bort vara självskriven till verkst. direktör, emedan han varit vice ordförande i interimsstyrelsen och nedlagt ett betydande och mycket förtjänstfullt arbete för att få järnvägsföretaget genomfört. I stället blev han endast suppleant. För att undanröja valtvister vid bolagsstämmorna överenskoms det sedermera om att två ledamöter av styrelsen skulle tagas från Uddevalla, två från Vänersborg och en från Skaraborgs län. Ordföranden skulle tagas från Uddevalla, under det att vice ordföranden och verkst. direktören skulle ha sitt säte i Vänersborg, där huvudkontoret var beläget och trafikchefen bosatt.
   I sin koncessionsansökan hade bolaget förbehållit sig och även medgivits rätt att välja linjen över Håkantorp eller den kortare och billigare över Annestad. Avsikten var att använda sistnämnda linje, i fall Skaraborgs läns landsting icke ville teckna nöjaktigt aktiebelopp.
Trots det onekligen frikostiga erbjudandet att för ett belopp av 200 000 rdr (sedermera sänkt till 100 000 rdr) få en 5 mil lång järnväg över en av länets bördigaste trakter, Salstad - Grästorp - Håkantorp - Vara - Vedum, avslog Skaraborgs läns landsting, såsom förut nämnts, åren 1863 och 1864 aktieteckning. Först vid 1865 års landsting lyckades det järnvägens tillskyndare att genom sammankoppling med två andra järnvägsplaner inom länet åstadkomma en blygsam teckning på 50 000 rdr. På grund härav valde bolaget den kortare och billigare vägen. Men efter överläggning vid ny bolagsstämma den 11 nov. nämnda år och sedan Lidköping telegrafiskt meddelat, att det anslog 10 000 rdr, om järnvägen droges över Håkantorp, beslöt stämman att välja denna plats. Lidköpings välvilja kvitterades av Uddevalla - Vänersborg - Herrljunga järnvägs bolagsstämma 1873 med teckning av aktier i Lidköping - Håkantorps järnväg för 10 000 rdr.
   Till aktieteckningens invecklade historia hör vidare, att arbetarna vid järnvägsbygget erhöll o i inkvarteringspengar 3 öre pr dag (under det att vid statsbanearbeten lämnades 2 öre) mot villkor att teckna en aktie vardera samt att leverantörer till järnvägen skulle taga aktier för en viss procent av leveranssummorna. Aktiebolagsregistret för 1864 upptager över 300 järnvägsarbetare. Det medgavs likväl rätt snart, att två slogo sig ihop om en aktie, och flera sådana fall förekommo. Inbetalningarna fullföljdes naturligtvis icke, och kunde ej indrivas, varför bolaget år 1882 måste övertaga dessa aktier.

Åter till sidans början

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till innehållsförteckning

© Rolf Sten
uwhj_historik_01..html senast uppdaterad 2004-10-24