Åter till föregående sida? Klicka i bilden ovan

Did you know that?

År 1859. Saxat ur Svensk press

Falun station vid invigningen, efter en samtida teckning.

Jernhästen kommer till Dalarna.

Jernvägsfest i Falun den 13 Juli 1859.
"Det är som en dröm", yttrade en vän till den som skrifver dessa rader, under det vi, tillhörande ett antal af 300 passagerare, genomilade dessa Dalarnes vildmarker, som förr endast lyssnat till orrens spel och björnens brummande. Men så fördes vi också fram af den eldfrustande jernhästen, mot hvilken den nordiska skogsmarkens konung förgäfves skall lyfta sin ram, liksom furutopparnas herre förgäfves sträcker sin vinge till täflande flygt. Uppskrämde draga sig begge tillbaka åt aflägsnare dungar och snår, lemnande sjöarna, bergen och skogarna öfver hvilka de herrskat, i byte åt den oemotståndliga menniskan.
    Visst var det som en dröm, att så högt upp i norden få fara på den första jernväg som här i landet fullständigt sammanbinder tvenne hufvudorter, tvenne städer sådana som Falun och Gefle, bergsbygderna och hafvet, arbetet och afsättningen. Gefle-Dala jernväg är, att vi så må uttrycka oss, en fåra på Heimkringlas panna, som, istället för att röja ålderdom, utlofvar nya vårar och ny fägring. Det föreföll oss som glänste de milslånga jernskenorna redan af guld, och som ur sanden, hvaröfver de ligga, redan spirade upp de blommor af välstånd och lycka, som en dag skola smycka Gestriklands och Dalarnes idoga och kraftfulla folk.

   Så flög man fram öfver genomsprängda berg och fyllda dälder, bildande ett ban tåg af 12 stora vagnar, fullt jemnförliga i beqvämlighet och pragt med utlandets bästa och utan att man det ringaste kände af den skakning, som besvärat oss på många af kontinentens jernvägar. Man rastade fem minuter vid hvarje station, hvars lika smakfulla som ändamålsenliga byggnader man besåg; man dröjde en halftimma vid den sista mellanstationen Korsnäs, der man tog i betraktande den ståtliga öfver elfven dragna jernvägsbron samt det nybildade stora sågverket, hvilket, drifvet af ångkraft, drager ur Runns böljor sitt outtömmeliga timmerförråd, hemtadt från skogar som förr aldrig genljudat af yxans hugg eller trampats af menniskofot, griper det sedan mellan sina åtta mångbladiga sågramar och lemnar det slutligen uti ofantliga brädstaplar åt jernvägen, som nog drar försorg om resten. Sågverket och jernbanan äro tvillingar, njuta samma ömma föräldravård och skola derföre tillväxa, frodas och förkofra sig vid sidan af hvarandra.

   Men lokomotivet blåser signal så örhinnan slites.
Lokomotiverna i all ära, men hin må höra dem blåsa flöjt! Bantåget sätter sig ånyo i rörelse, och innan man utrökt sin cigarr, är man i Falun, frihetens och kopparslantarnas moder. En oräknelig högtidsklädd folkmasssa från staden och bygderna deromkring bekläder de höjder och dälder, mellan hvilka bantåget far. Från alla sidor glada och ärliga ansigten, hjertliga och friska helsningar. Sjelfva Falu kopparrök hviftar sitt välkommen åt sina yngre kusiner, stenkolsröken och lokomotivångan från Gefle.

    Hvarje bod är stängd, hvarje verkstad tillsluten, alla grufarbetare ofvan jord, och klockorna de ringa. Bantåget stannar, och snart ser man passagerarne träda ut ur stationshuset i ordentlig procession, hvars första led bildas af statsrådet Almqvist, representerande konungens person, länets höfding Geyerstam och vår gamle bekante hofpredikanten Wenström, numera kyrkoherde i Falun. Detta tyder något på begrafning, men så är det väl ock till en del, ty det är ju på samma gång den gamla ut- och tröttkörda landsvägens likbegängelse som firas. Sofve han i ro! växe blommor och gräs för första gången deröfver!

Åter till sidans början

Returtåg till Historiskt huvudsida

visste_07_06..html senast uppdaterad 2006-12-09