Avtal slöts med Dala - Hälsinglands Järnväg (DHdJ) om trafikförvaltningen av WLJ. Följaktligen blev  DHdJ trafikchef, Viktor Emanuel
Sylvén (se vidstående bild), även trafikchef
för WLJ. Ban- och maskinchef för båda banorna
blev baningenjören Axel Hagman. Trafikförvaltningen
för WLJ kom därmed att ligga i Bollnäs. Den totala kostnaden för banan kunde summerats till 532 127 kronor. Aktiekapitalet var på 400 400 kronor och mellanskillnaden på 131 727 kronor sköts till av Hallwyl.
Den allmänna trafiken på banan bestod från början av tre tågpar mellan Woxna och Lobonäs, morgon, middag och kväll. Tågen var så kallade blandade tåg, det vill säga att de bestod av både gods- och passagerarvagnar. Taxebestämmelser hade utfärdats av Kunglig Majestät redan den 21 december 1907. Från den 1 oktober 1914 ändrades tidtabellen till att omfatta ett dagligt, blandat tåg hela sträckan Woxna - Lobonäs samt några tåg som bara gick vissa dagar. Banans största trafikuppgift var ju i första hand godstrafiken. Den ojämförligt största kunden var ägarbolaget Ljusne - Woxna AB och godset bestod enbart av träprodukter. Produkterna var i huvudsak ved, träkol, stubbar och rötter. I tidningen Ljusnan den 8 december 1950 skrev signaturen "Carol" bland annat följande: "Lilltåget" fortsatte sina turer genom bygden, och blev alltmer oumbärligt. Under första kriget skulle även bolaget ha klarat sig slätt, om det inte haft järnvägen för sina transporter av virke, stubbar, kol och andra skogsprodukter. Tåget gick ständigt överlastat med långa rader lastvagnar, som mer än en gång skulle ha hedrat de betydligt större loken på SJ. Vid Njupa, Grycksmyra och Lobonäs hade man byggt kolhus, dit kolarna körde sina kol från skogarna för vidare transport i järnvägsvagnar. År 1922, berättar Persson, var det sålunda 80 hästar som gick med kolforor bara ned till hans kolhus, och dessutom sändes 50.000 kubikmeter stubbar ned till Voxna. Ungefär lika stora partier transporterades från övriga mottagningsstationer, och dessutom stora partier kol- och massaved. Samtidigt hade ortsborna i de avlägsna bygderna goda förbindelser utåt, och posten anlände regelbundet och på rätta tider. Biljettpriset var lågt. Sålunda kostade en enkel biljett Voxna - Lobonäs endast 1:45. Tur och retur, samma sträcka 2:20 i tredje klass. Andra klass betingade cirka 60 öre högre pris, men betraktades ändå som en så stor lyx, att ingen "vanlig människa" kunde komma på idén att åka andra klass. Inte heller tur- och returbiljetterna var så uppskattade. Man förstod inte det där riktigt, utan tänkte möjligen som "Lill-Jutter" i Lobonäs. " Jag köper tur och retur idag, så vet ingen vart jag reser", sa han en gång när han löste biljett till Lobonäs. Julottetåget, som från Lobonäs och mellanliggande stationer körde bygdens folk till julottan i Voxna kyrka, blev en tradition. Tidigt varje julmorgon, medan mörkret ännu vilade över bygden, ringlade sig "Lilltåget" fram genom skogar och byar som ett långt, glittrande band av ljus. I tidig morgontimma fylldes sedan den lilla träkyrkan i Voxnabruk med långväga julgäster, som endast tack vare tågförbindelsen fick tillfälle att fira en riktig julmorgon. "  Året är 1919 och ett persontåg draget av lok 2 har stannat vid en hållplats, troligen, Njupa. Foto: Stig Nyberg 
trafik.htm senast uppdaterad 29 januari 2003  |
