Åter till föregående sida? Klicka i bilden ovan

GSJ, Göteborg - Särö Järnväg Nedanstående artikel är hämtad från en osignerad artikel i tidningen Signalen nummer 5 1954

Föregående sida

Nästa sida

Sällsamt möte vid Särö mellan nya motorvagnen och den snart pensionerade Femman. T. v. lokförare A. Karlen som omskolas för motorvagn. T. h. kollegan Nilsson. Snabbare förbindelser inleder den nya epoken på Säröbanan.

Med januari månad har också det sista ångloket på Säröbanan tjänat ut. De vackert kolorerade motorvagnarna Yc06 började redan efter jul pila fram utefter den korta men dock ganska unika lilla banan. Icke väckte de väl allmogens skräck likt en gång Stenbocks kurir men väl dess förväntningar. Kanske mest på billigare biljettpriser och returbiljetter. Deras snabbhet betyder inte så mycket på en sträcka, där man inte får hålla högre fart än 60. Ja med ångloken hann man aldrig upp i den hastigheten. Ty man må betänka, att det finns 17 hållplatser och stationer mellan de båda ytterpunkterna Göteborg och Särö eller Särö Västergård som den numera kallas. Det är också troligt att någon kommer att sakna ångloken. Sakna deras glada ångvisslebudskap i ljumma vårkvällar eller deras väckande rop till sommarstugeägarna ute i Billdal och Heden att nu var det tid att tänka på jobbet i stan.
   Ja, troget har de gamla ångloken dragit de tunglastade tågen med sommargäster och badbarn ut till Askim och troget har de släpat ut socker och mjöl till bygdens lanthandlare. Det äldsta är jämnårigt med banan. 50 år kunde de båda fira i fjol. Gjorde det utan någon pompa, ty man väntade på de nya fina motorvagnarna, som hör till det allra modernaste på området.

Signalens medarbetare har som en sista honnör gjort en resa med Femman, ett av de mindre ångloken och med födelseåret 1911. Vi tog in vatten och bunkrade, det går åt 12 a 14 korgar kol på en tur och returresa Göteborg - Särö. Nu skryter man med att oljan till motorvagnarna bara kostar 4 kronor för en enkel resa.

Lokförare Helge Nilssons profil står sig bra mot västkustlandskapet när han sammanbitet lättar på vakuumbromsens grepp.

Stämningen i förarhytten är inte så hög som ångtrycket i Femmans panna, som pendlar mot 12-strecket, när vi väntar på att kontorist Holger Börjesson ska vifta med skivan till avgång. Lokförare Helge Nilsson med 20 års loktjänst känner det litet konstigt att övergå till motorvagn nu. Och lokbiträdet, men annars lokförare, Helmer Berntsson känner det ännu tristare för han är utrationaliserad. Efter sexton års tjänst. Han visste intet om lok, när han började. Hade aldrig närt några pojkdrömmar om expresslokens färd över den amerikanska kontinenten. Men nu har han lärt sig allt om Säröbanans ånglok och nu får han gå sin väg. Kanske till ett jobb" på Renhållningsverket i Göteborg. Järnvägen är ju stans.  
   Och så drar Nilsson i pådraget, lägger in "ettans växel", får man kanske säga och så dundrar vi iväg ut genom de nybyggda områdena vid Järnbrott. Stationshuset ser övergivet ut med höghusen som bakgrund och de färgsprakande villorna som närmaste grannar. Ett stationshus som degraderats till hållplats, när de stora husen byggdes.

En säregen bana är det. Man märker det ute vid Amundön, där vi plötsligt får in de friska havsvindarna och ser svanarna i viken guppa i rytm med havets tunga  andhämtning. - Banan smyger nästan. smeksamt efter strandkanten. Så nog kan det bli hårda tag i snörika vintrar, men vilka vyer!  
- En trodde en hade sett det vackraste på tavlor men så kan man stå här en sommarkväll i sin trånga hytt och få de sällsammaste färgspel i solnedgångarna upprullade för sig, säger lokförare Nilsson.
   Vi är blandat tåg på den här turen. En finka och en boggievagn. 20 passagerare ungefär, rapporterar konduktör Albert Johansson (sedan 1920 hos Säröbanan). Vid Malevik blir vi ryckta ur naturskådandet, där dyker vardagen upp och tar formen av ett godsmagasin. Varligt in till bryggan. Sakta framåt. Stopp! Konduktör Johansson och biträdande Einar Pettersson lämnar av en säck vetemjöl och några dunkar målarfärg. Kanske något för vårputsen på sommarvillan.
 
Konduktör Albert Johansson (t. h.) lossar med hjälp av biträdande konduktör Einar Pettersson två säckar potatis. Styckegodstrafiken är inte stor just ..

Men det är långt till våren och när den kommer ska inte längre Femman töffa genom landskapet. Hon har väl inte varit med om att dra den kungliga vagnen, på den tiden, gamle kungen gästade Särö, men ,hon har varit med om att forsla ut både generalkonsuler och redare och "vanligt" folk till sommarboställena. Särö sover vintersömnen. Särö som inte är obekant för Sveriges järnvägare. Det är trist med övernattning där, ty sådan har man haft nu, när man kört med ånglok. Med de snabbhjulade motorvagnarna blir, det väl inte så.

Lokbiträdet Helmer Berntsson tar sina sista skyffeltag för Säröbanan – utrationaliserad!

Och så drar vi hemåt. Fyrluckorna kommer med värmande pustar. Trafiken har blivit livligare nu. Stopp vid varje hållplats. Berntsson sysslar med Sotaren och vattenkranar, med vana, varsamma nästan kärleksfulla händer i avskedets vemod.

Vid Amundön står en liten tös och huttrar i väntan på oss. Vi är välkomna. Femman bromsar beredvilligt in sina 24 ton, Nilsson fäller pådraget, drar spaken i nolläget, lättar på vakuumbromsens handtag. Det är mycket besvär för en liten tös i Amundön, som kanske bara ska in till Göteborg och permanenta lockarna. Men järnvägen är till för människorna och inte tvärtom. Och därför pensioneras nu Säröbanans ånglok och levande människor: får också gå från jobbet. Det är tragiskt sådant och vemodigt. När man talar om ånglok kan en hustru säga: - Ja, ni blir aldrig vuxna ni karlar, när det gäller sådant.
Gudskelov för det!

 

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till GSJ "innehållsförteckning"

© Rolf Sten
gsj_sign..html senast uppdaterad 2006-10-05