Borås – Alvesta Järnväg 100 år, del 8 En fiktiv resa Limmared

Åter till föregående sida?
Klicka i bilden ovan
Borås - Alvesta 100 år

en artikelserie av Tomas Themar

Föregående sida

Nästa sida

Borås – Alvesta Järnväg 100 år, del 8
En fiktiv resa Limmared–Värnamo 1949

Låt oss i dag göra en resa i tanken i slutet av 1949. Till vår hjälp har vi böckerna ”Sveriges Järnvägsstationer, del 6” (1950) och Gislavedsboken 2001.

Limmared viktig knutpunkt med ung stins
Vi startar vår resa i Limmared. Orten har bara 1.000 invånare men säljer lika många persontågsbiljetter som t.ex. det drygt fem gånger större Gislaved. 24 personer är anställda och leds av stationsinspektor Olof Bergdahl, 42 år gammal. När han 1938 tillträdde befattningen, var han ”Sveriges yngsta stins”. Bergdahl kommer att stanna kvar på sin post fram till 1957, då han flyttar till Landskrona.
   På bangården möts tre järnvägar: Borås–Alvesta, Västra Centralbanan (Falköping–Ulricehamn–Limmared–Landeryd) och Falkenberg–Limmared. Limmared är också utrustad med kolförråd och vattentorn för ångloken.
   På huvudbanan BAJ passerar fem genomgående tåg Göteborg–Alvesta, varav tre fortsätter till Karlskrona. På andra hållet är det sex tåg. På vardagar kommer dessutom fyra lokaltåg från Borås och vänder. Fyra lokaltåg går österut, två av dessa till Gislaved och två till Alvesta. I regel utgörs dessa lokaltåg av Y-fordon, dvs. rälsbussar.
   Vi lämnar nu Limmared, där många godståg rangeras. Lokalgodstågen Limmared–Värnamo och Reftele–Gislaved–Hestra–Limmared lämnar nämligen över sina ihopsamlade vagnar till tyngre godståg i Limmared. Stationens yngsta tågklarerare, stationskarl Hans Schultz, 26 år gammal, vinkar av vårt tåg.

Brandsmo med sitt grustag
Efter endast 4 km och passage genom en tunnel är vi framme i Brandsmo, som sedan 1940 inte längre kallas station. Nu är det i stället fråga om håll- och lastplats. På andra sidan bangården har järnvägen ett grustag, som sporadiskt kommer att användas i närmare 40 år till.
Carl Hadar Appelgren är sedan nio år tillbaka anställd som platsvakt, och till sin hjälp har han också en vägvakt. Strax intill hållplatsen passerar nämligen landsvägen Svenljunga–Tranemo–Norra Unnaryd–Jönköping. Alla persontåg utom snälltåget till och från Karlskrona/Kalmar stannar, om resande finns (s.k. behovsuppehåll, markerat med x i tidtabellen).

Grimsås – begynnande industriort
14 km öster om Limmared ligger Grimsås, som särskilt de senaste åren (dvs. efter andra världskriget) fått vara med om expansion i industrilivet. Den kabelfabrik som med tiden skall bli världsledande och gå under bl.a. namnet IKO (sedan 2000 Nexans Iko Swedens), startades förra året (1948) av Karl Olsson. Syfabrik, lådfabrik och mekanisk verkstad ser också till att en hel del styckegods lämnar och ankommer trafikplatsen.
Robert Nilsson är trafikplatsföreståndare sedan åtta år tillbaka. För att slippa ta emot och vinka av varje tåg har Nilsson assistans av stationskarl Gösta Andersson.

Hestra – orten med den rena luften

Hestra på 1930-talet Ankommande persontåg dras av BAJ nummer 70. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.

Efter ytterligare fem kilometer har vi nått fram till Hestra, ”Smålands Åre”. Många är de abonnerade tåg som gått Göteborg–Borås–Hestra på söndagar med skidåkare, som tagit sig upp och ner i den alpina miljön på och vid Isaberg. I elva år har det funnits alpin skidbacke, och många göteborgsbarn har rest med tåg till ”Hestra – skolbarnens Eldorado”. Det första Isabergsloppet på slalom arrangerades för övrigt 1941. Många är också de som sökt sig till Hestra för den omvittnat fina luften. Och många har också blivit mer eller mindre befriade från astmaproblem.
   De senaste fyra åren har samtliga godståg Reftele–Gislaved–Hestra gått med ånglokstrafik från Borås. Dessa ånglok har i regel varit backgående från Borås till Gislaved, och när de återvänt dagen därpå efter att ha dragit ett antal tåg på sträckan Reftele–Gislaved, har de varit rättvända.
   Eftersom vi i dag skriver tisdagen den 4 oktober, kan vi konstatera att en epok gått i graven. I lördags gick det sista godståget med ånglok. Eftersom ransoneringen av dieselolja har hävts, kan trafiken ombesörjas på sträckan Hestra–Gislaved–Reftele med små motorlok, kallade lokomotorer. Förutom den lokomotor som går Reftele–Gislaved–Hestra och ofta vidare till Limmared, finns det en mindre växlingslokomotor i Gislaved och en lokomotor inne på Svenska Gummifabriks AB i Gislaved. I dag är det Åke Magnusson, nybliven gislavedsbo, som står på spåret intill stationshuset i Hestra med sin lokomotor och vagnar. Med i tåget är den 17-årige Kurt Lantz från Gislaved, som alternerar mellan att vara trafikbiträde på godstågen och att som kontorsvakt cykla till olika godskunder i Gislaved med fraktsedlar.
   Det är inte den nytillträdde stationsmästaren Sigfrid Andersson som vinkar av vårt tåg. I stället sköts denna uppgift av kontorist Axel Lundgren, som om fem år skall flytta till Nissafors och som stationsmästare där avsluta sin järnvägsbana. 1917 anställdes han vid BAJ och har sedan avancerat genom långt och troget arbete. Förutom stationsmästaren finns sex anställda på stationen.
   Den 29-årige Tage Vallentin kommer springande med ett brev till vår rälsbussförare, innan vi kan skumpa vidare österut på den höga järnvägsbank Karl Sjödahl var med om att bygga för snart 50 år sedan.

Via Nissafors till Gnosjö

Efter bara ytterligare 6 km stannar vår Yo1-rälsbuss framför det rödmålade stationshuset i Nissafors. Ut på trappan kliver stationsmästare Gustaf Adolf Gustafsson med 35 års anställning vid BAJ. Det är sjätte stationen han arbetar på utmed banan. Två järnvägsanställda och ett postbiträde finns också under honom.
En lokomotor från Limmared kommer inrullande från sågverket och lastkajen vid Nissan. På tre vagnar finns sågat virke för vidare befordran Göteborgs hamn.
Gnosjö på 1920-talet
Del av Gnosjö bangård och samhälle. Inte på 1940-talen men väl på 1920-talet. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.

   Färden fortsätter 8 km österut. Vi kommer fram till det mycket expansiva Gnosjö. Från att ha varit en fattigbygd med tråddragerier vid varje vattenfall finns här i dag 200 mindre industriföretag. De flesta är helt beroende av styckegodstrafiken på järnvägen, och ovanför skrivborden i de ofta mycket enkla kontoren i fabrikerna hänger järnvägens tur- och prislistor.
   På sin omisskännliga skånska tar stationsmästare Gunnar Persson emot oss. I 33 år, varav 14 som stationsmästare i Gnosjö, har han arbetat vid BAJ. En kontorist och fem stationskarlar hjälper till med ruljangsen.
   Vi far vidare mot Hillerstorp, samtidigt som Sven Carlsson rattar en av sina bussar mot Skillingaryd.

I godsmagasinens Hillerstorp
Från Gnosjö till Hillerstorp är det 11 km. Runt det 1902 uppförda stationshuset har på 47 års tid vuxit upp ett samhälle med ungefär 500 personer. Industrihjulen snurrar som aldrig förr, och i de tre godsmagasinen är det full aktivitet. Många kursvagnar lastas, och en lastbil ses rulla iväg till Marieholms bruk.
När stationsmästare Gunnar Åsberg tar till orda, kan man skönja hans ursprung i närheten av Borås. Också han har blivit befordrad till tjänsten. Han har totalt arbetat 46 år vid BAJ, varav åtta i Hillerstorp. Fyra män arbetar under Åsberg. Att Einar Danielsson, som sedan några år är politiskt engagerad i kommunen, kommer att ta över som stationsmästare i framtiden är ganska naturligt.

Hädinge håll- och lastplats
Sedan vår lilla rälsbuss susat över den karga Store Mosse och passerat Hädinge torvströfabrik, har vi nått fram till Hädinge håll- och lastplats, som ligger i det vackra kulturlandskapet med samma namn. Avståndet till Hillerstorp är 6 km och till Värnamo 11.
Oscar Gustafsson och Wilhelm Jonsson hette de första platsvakterna. Under deras tid fram till 1934 kallades Hädinge Rälsbussar i Värnamo 1953 station. När den första kvinnan med trafikplatsansvar, Märta Pettersson, tillträdde, degraderades Hädinge till håll- och lastplats. Fortfarande finns det ståtliga stationshuset kvar. Om något decennium kommer detta att ersättas av en enkel hållplatskur, som kommer att skydda väntande resenärer fram till i juni 1969, då den sista rälsbussen stannar på platsen.
Sedan vi växlat några ord med Märta, gasar rälsbussföraren på och vi får iväg med ett förfärligt skrapande i växellådan. Att växla utan synkronisering är inte så lätt. Om en liten stund kan vi kliva av i Värnamo.

Rälsbussar i Värnamo 1953. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.

Åter till sidans början

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till innehållsförteckning