Borås – Alvesta Järnväg 100 år, del 4 Om rallare som fick förtroendefulla uppgifter

Åter till föregående sida?
Klicka i bilden ovan
Borås - Alvesta 100 år

en artikelserie av Tomas Themar

Föregående sida

Nästa sida

Borås – Alvesta Järnväg 100 år, del 4
Om rallare som fick förtroendefulla uppgifter

Axel Bengtsson – från brobyggare till stins
I förra avsnittet kunde vi läsa om hurusom en av förmännen för sprängningen i Hultabergstunneln, Håkan Hylander, blev befordrad till banmästare efter invigningen. Det var dock inte bara Hylander som uppmärksammades vid BAJ:s invigning i slutet av 1902. Även Axel Bengtsson fick sin beskärda del av allt beröm. För visad skicklighet och intresse för järnvägen erhöll han platsen som stationsföreståndare i Hillerstorp. Denna plats innehade han sedan till sin pensionering 1929, då han flyttade till Bårarydsby utanför Gislaved, där hustrun blev platsvakt fram till början av 1940-talet, då makarna bosatte sig i Hestra.
Vad hade han gjort för att få denna uppmärksamhet och erbjudas ”stinstiteln”? Jo, han hade svarat för arbetet med bron över Nissan vid Vik, dvs. platsen där Hestravikens värdshus i dag är beläget. Efter noggranna ritningar uppfördes den bro, som fick stå kvar till 1954, då den ersattes av ny, som skulle tåla större axeltryck från större och tyngre tåg och också klara elektriska lok den dag (1962), då järnvägen kom att elektrifieras.
55 byggnadsarbetare var inblandade i det stora bygge, som pågick 1901–1902.

Karl Sjödahl rallarbas som blev banvakt vid Vik
Karl Sjödahl var bas för en grupp rallare som på så kort tid som möjligt skulle göra sträckan över Hädinge mosse trafiksäker. Även andra lag fanns i närheten, och ganska snart uppstod en tävlan mellan dessa om att bli först med sin sträcka. Det lag som först blev klart, skulle få ett säkert och bra vinterarbete. Sjödahls lag vann tävlingen efter hårda kroppsliga ansträngningar.
   Kanske det var en pyrrhusseger för laget. Det som väntade som vinst och vinterarbete var inget lätt arbete. Det som väntade var att fylla den djupa skärning som fanns sydost om Hestra, mot Nissafors. Det handlade om att skapa en hög järnvägsbank, varigenom en vägport skulle skapas för Nissastigen.
   Sjödahls lag fick hur som helst ge sig i kast med uppgiften att lasta upp grus och jord i skottkärror och tippvagnar för hand. Man fann dock på råd och lade ut räls och anskaffade små tippvagnar för den klena rälsen (troligen 600 mm spårvidd). För att underlätta arbetet ytterligare köpte Sjödahl en stadig och kraftig häst, som drog tippvagnarna fram och tillbaka. Hästen blev så van vid arbetet, att någon kusk inte behövdes. Det var bara för mannarna att hjälpa hästen att byta ände på ekipaget. Sedan vandrade Sammel åt andra hållet. Hastigheten i arbetet fick han också bestämma själv.
   När arbetsdagen var slut och folk och häst skulle tillbaka till inkvarteringsstället, valde hästen att gå en ganska bekväm omväg, medan rallarna genade genom skogen! När schaktningsarbetet var över, såldes hästen till Johan Sjögren, Kärrebo, Äspås, Hestra.
Efter järnvägens invigning antog Sjödahl erbjudandet att bli banvakt i Vik och förutom tillsynen av banan skulle även grindarna stängas vid tågets passage på sträckan Hestra–Nissafors.
   1920 befordrades Karl Sjödahl till banmästare i Sexdrega på banan Hillared–Svenljunga–Axelfors. Tjänsten innehade han till pensioneringen 1938.
   I äktenskapet mellan Matilda och Karl Sjödahl föddes fem barn: Herbert (f. 1905), Margit (1908), Vilgot (1909), Philip (1912) och Elly (1918). Herbert och Vilgot tog anställning vid järnvägen. Herbert omkom i en olycka på Mölndals Övres station 1929. Vilgot avslutade sin karriär med att vara stationsföreståndare i Hestra 1965–1973. Philip i sin tur är känd som mycket duktig fotograf. Han började sin bana i Borås 1932, flyttade till Gislaved 1938 och till Helsingborg 1960. På dessa platser hade han egna fotoateljéer och fick rykte om sig att vara både duktig och trevlig. Efter pensioneringen 1976 bor han kvar i Helsingborg.

Sven Johan Blomgren – rallarbas som blev banförman Länghem–Hestra
Ytterligare en rallarbas som bör omnämnas är Sven Johan Blomgren (f. 1866). Han kom från Blekinge för att leda ett arbetslag om 15 man. Det största arbete detta utförde var en stor skärning vid Bor, öster om Värnamo.
I en tidningsartikel på sin 90-årsdag 1956 berättar han följande:
– I förstone körde man med tippkärror, men så småningom kom man dithän att det gick att köra med lok och lastvagnar fram till skärningen, och då gick det betydligt fortare med arbetet.
Blomgren deltog också i grusningen av hela linjen Hillared–Alvesta, varvid han hade 45 personer under sig. Vid järnvägens öppnande fick han anställning som reparationsförman. 1908 avancerade han till banförman för sträckan Länghem–Hestra. En gång per dag skulle sträckan i fråga inspekteras. Första tiden stakade han sig fram på en trehjulig dressin. Senare kom det trampdressiner. Ofta kunde han resa tillbaka med tåget.

Rallarnas rykte starkt överdrivet
När rallarna under Carl Jehander nådde fram till Limmared från hillaredshållet i december 1899, fick kommunalstämman i Södra Åsarp (Limmared) kalla fötter. I ett stämmoprotokoll från denna tid kan vi läsa, att man tänkte begära en extra länsman. Skälet var detta:
”Med anledning af de oordningar, utpressningar och bedrägerier som redan förevarits af de af entreprenören för Borås–Alvesta järnvägsbyggande stående arbetare, genom vilka ortens befolkning ständigt utsättas för fara till person och egendom”.
   Rallarna var av två sorter. Det fanns de mer eller mindre ”vilda rallarna”, som drog från bygge till bygge och som var rätt störande och oroliga i sina levnadsvanor. Den andra gruppen rallare utgjordes emellertid av beskedliga bondsöner, som följde järnvägsbygget så långt de kunde, allt eftersom det drog förbi deras hemtrakter.
   Dagpenningen för en rallare var ungefär 1:67 kr år 1903, dvs. året efter BAJ:s invigning.
Arbetet på järnvägen fortskred förbi Limmared, och troligen blev det lugnare utmed banan. Några fler klagomål kom nämligen inte upp på kommunalstämman.
   I Hestra har det berättats, att när rallarna anlände för att fullfölja sitt arbete, var det med stor tvekan vissa ortsbor öppnade dörren till sina hem. En gammal gumma kände överhuvudtaget inte till rallare och utbrast spontant: ”Vad är det för ena? Äter de hö?”
   Även om rallarna kan sägas ha kommit från hela landet, hade majoriteten av dem rötterna i Kronobergs län och Blekinge. Många av dem kom att bilda familj och bosätta sig i bygden. För att dryga ut sin föda under arbetet försökte sig många på att fiska i de sjöar banan gränsade till. Enligt traditionen lär en del av rallarna vid Hultabergstunneln öster om Gnosjö ha begivit sig till Hästhultssjön några kilometer bort och där ha fiskat genom med hjälp av sprängmedel. Död fisk flöt upp till ytan efter sprängsalvorna hade detonerat, och hushållet var rejält förstärkt. Fisklivet i den här sjön lär ha varit minimalt långt efter banans invigning.
Rallarnas tid skulle dock snart vara över. I deras ställe kom banarbetare och stationspersonal liksom lokpersonal.

Åter till sidans början

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till innehållsförteckning