Return to previous page
Åter till
föregående sida?
Klicka i bilden ovan

Signaler i historiskt perspektiv
(Signals from a historical perspective)

av Rolf Sten

Allmänt (General)

Signaler och därmed sammanhängande säkerhetsanordningar är en viktig grund i den höga trafiksäkerhet som järnvägen erbjuder. De första järnvägarna som anlades i England hade från början inga signalanordningar. Det behövdes inte då trafiken endast skedde dagtid och hastigheten var låg.
   Efterhand som hastigheten ökade, tågen blev tyngre och trafiken började att gå dygnet runt blev det nödvändigt att införa signaler och skapa ett reglemente som beskrev hur meddelanden skulle utväxlas mellan de som var berörda av tågtrafiken. Signalanläggningarna gjordes beroende av varandra, likväl som läget av växlarna (sidospår eller rakspår) påverkade den bild som signalen visade.
Det första reglementet infördes vid Statens Järnvägar 1858 och där tog man efter det signalsystem som användes vid utländska järnvägar. Bland annat började man använda semaforer och skivsignaler.

Huvudsignaler (Home signals)
Gör ditt val och klicka på den blåa pilen.
Make your choice and click at the blue arrow.
Skivsignaler (Disk signal)
Semaforer (Semaphores)
Ljussignaler (Colour light signal)
Skivsignaler / Försignaler (Distant signal) 
Dvärgsignaler (Dwarf signal) 

 

Skivsignaler (Disk signal)

I Sverige började de första skivsignalerna att användas i slutet av 1850-talet.

    Signalen till vänster är en så kallad "skivsignal" i "stoppställning". Den bestod av en stor rödmålad plåtskiva monterad på en stolpe. Skivan kunde vridas så att den visade sin yta mot ankommande tåg. Den röda skivan informerade lokföraren att han skulle stanna på en angiven punkt (vid den så kallade stationsgränsen).
Foto kopierat ur historiken Statens Järnvägar 1856-1906

 

   Skivsignalen till vänster står i så kallad "kör varsamt" läge. När den stora röda "stoppskivan" vreds längs med spåret kom en mindre grönmålad skiva att visa sig mot lokföraren. Denne fick därmed information om att han kunde köra vidare med "varsamhet".
   I mörker var skivsignalerna försedda med en lykta monterad på stolpen. Lyktan visade rött eller grönt sken beroende på vilket lägen skivsignalen stod i, "stopp" eller "kör varsamt".

 

 

 

Semaforer (Semaphores)

Semaforerna började att användas ungefär samtidigt som skivsignalerna.
   Signalen till vänster är en så kallad "T-semafor" i "stoppställning". Varför den kallades för T-semafor är lätt att förstå om man tittar på bilden.
   Den bestod av en hög stolpe på vilken det längst upp var fästade två stycken signalvingar. Med dessa kunde signal ges till tågen på båda sidorna om stationen, oberoende av varandra. Den signalvinge som lokföraren skulle ta hänsyn till var vitmålad med röda streck. Den signalvinge som gällde för den andra riktningen var svartmålad. Signalvingens läge talade om för lokföraren vad han skulle göra. Semaforen till vänster visar stopp. Lokföraren ska stanna tåget på en angiven punkt före signalen, stationsgränsen. Foto kopierat ur historiken Statens Järnvägar 1856-1906.


    T-semaforen till vänster står i så kallad "kör varsamt" läge. Den vänstra signalvingen lutar 45 grader nedåt. lokföraren har därmed fått information om att han kan köra vidare med "varsamhet".
    I mörker var semaforerna försedda med en lykta monterad på stolpen. En röd och grön glasskiva var kopplad till semaforvingarna och beroende på dessas läge kom skenet från lyktan att visa rött eller grönt sken mot lokföraren i det ankommande tåget, "stopp" eller "kör varsamt".

 

 

    Efterhand började semaforerna att göras av metall. T-semaforerna var i regel placerade mitt för stationshusen och visade signalbild åt båda hållen. Vid stora bangårdar och när bangården låg i kurva gick inte T-semaforen att använda utan ersattes av en semafor som signalerade till tåg i en och samma tågriktning.    Dessa semaforer hade vingarna placerade på samma sida och placerades cirka 50 meter utanför stationernas yttersta växlar.
    En vinge vågrätt betydde stopp. En vinge 45 grader nedåt betydde att tåget skulle ledas in på huvudspår. Två vingar 45 grader nedåt betydde att tåget skulle ledas in på sidospår. När bara en vinge visas hänger den undre vingen ned parallellt med masten. Foto kopierat ur historiken Statens Järnvägar 1856-1906.

    Det här att vingarna nedåt, betydde kör eller kör varsamt var inte bra. Vi tänker oss att växel är lagd till sidospår och semaforen ställs till kör. Då ska båda vingarna visa 45 grader nedåt. Lokföraren vet då att tåget ska in på sidospår och hastigheten måste anpassas till detta.
    Om det nu skulle bli fel på semaforen så att den nedre vingen inte fälls till läge 45 grader nedåt. Då ser lokföraren bara den ena vingen och tror att tåget leds på huvudspår vilket innebär att han kommer att passera växeln som ligger till sidospår i alldeles för hög fart. Stor risk för urspårning och kanske en katastrof.
   I början på 1910-talet bestämdes att detta skulle ändras så att semaforvingarna i stället skulle visa 45 grader uppåt. 1915 hade alla anläggningar bytts ut eller byggts om till den nya signalbilden. Semaforen till vänster visar "kör 40"
   I början av 1930-talet förbjöds skivsignalerna. Alla huvudsignaler, semaforer eller ljussignaler skulle helst vara placerade strax utanför stationernas yttersta infartsväxlar. Undantagsvis kunde T-semafor, placerad mitt på bangården, användas. För att synas i mörker var varje semaforvinge, vid mastinfästningen, försedd med en två glasskivor, en röd och en grön. Bakom glasen satt en belysningsanordning och beroende på vilket läge som semaforvingen hade kom det att lysa grönt eller rött mot det annalkande lokomotivet. Belysningsanordningen bestod från början av fotogenlampor vilka efterhand kom att bytas ut mot gasbelysning eller elektrisk belysning.
   Vid de svenska järnvägarna togs den sista semaforen ur drift så sent som 1998.
I dag hittar man bara semaforer och skivsignaler vid museijärnvägarna.

Ljussignaler (Colour light signal)


Ovanstående bild visar infartssignaler vid Göteborg omkring 1930. Foto från SJ historik 1906-1931.
    I början av 1920-talet började började man efterhand att ersätta semaforerna med så kallade ljussignaler. Dessa erbjöd en rad fördelar. Man fick nu samma signalbilder vare sig det var dag eller natt. Signalerna var enklare och billigare att bygga och underhålla eftersom de inte innehöll någon mekanik eller långa linanordningar för manövreringen.
Ljussignalen till vänster visar "kör 40"

  Vid Statens Järnvägar infördes de första elektriska ljussignalerna vid Södertälje Central 1923.

 

 

 

 

Skivsignaler / Försignaler (Distant signal)

Med ökande tåghastigheter och tågvikter blev även tågens bromssträckor längre.
För att ge lokomotivförarna en chans att stoppa tåget i tid måste de få tidig information om infartssignalerna stod i "stopp" eller "kör"- läge. Detta gällde speciellt om sikten till infartssignalen var skymd.
   Av bland annat denna anledning började man i slutet av 1880-talet att vid vissa säkerhetsanläggningar införa så kallade skivsignaler.
   De första skivsignalerna bestod av en omkring en horisontal axel vridbar stor rund skiva, som stod tvärs för spåret (se bilden till vänster. skivsignalen visar "vänta stopp") då den längre bort belägna infartssignalen visar "stopp". När infartssignalen stod i läge "kör" fälldes skivsignalens skiva i horisontellt läge och kom därmed att visa signalbilden "vänta kör". skivsignalen stod i förbindelse med infartssignalen via en lång linledning. Nattetid visade skivsignalen fast grönt sken när infartssignalen visade "stopp" och vitt sken när infartssignalen visade "kör".
   På grund av risken att i mörker inte kunna skilja på skivsignalens fasta gröna sken, "vänta stopp" och infartssignalens fasta gröna sken "kör" beslöt man att blinkande sken skulle införas vid alla skivsignaler. ändringen var införd 1915. Belysningen i de äldsta skivsignalerna bestod av fotogenlampor vilka ersattes av gas- eller elektrisk belysning i samband med ändringen till blinkande sken.

   I början av 1920-talet började man att införa ljusförsignaler. Dessa bestod av en kraftig ljuskälla monterad i en lykta, gas eller elektriskt driven. Lyktan försågs med en bakgrundsskärm som var 1 meter i diameter och för att undvika förväxling med skivförsignalerna målades skivan i vita och svarta fält. Ljusväxlingen skedde med hjälp av en rörlig färgväxlare med grönt signalglas. Ljusförsignalen styrdes med hjälp av en svagströmsledning från överordnad signalutrustning..    Vid Statens Järnvägar infördes den första ljusförsignalen vid Gnesta 1923.
Vidstående bild visar en ljusförsignal på Malmbanan omkring 1930. Foto från SJ historik 1906-1931.

 

Dvärgsignaler (Dwarf signal)

Ovanstående bild visar dvärgsignaler på Göteborgs bangård omkring 1930. Dvärgsignalerna på bilden visar "stopp". Foto från SJ historik 1906-1931.
 
1923 började man vid Statens Järnvägar att använda formljussignaler vilka i signalföreskrifterna kallades för dvärgsignaler. Dessa uppsattes på större bangårdar för att underlätta växlingen. Kombination av ljuspunkterna gav besked om vad som gällde. till exempel betydde två lodräta ljuspunkter "växling tillåten". Numera betyder skenet "kör".

   Numera finns det även dvärgsignaler som är kombinerade huvudsignaler, så kallade huvuddvärgsignaler.

 

back till sidans början. To page top

 Back to "Signaler" main page
  Returtåg till Signalers huvudsida

© Rolf Sten
historia.html senast uppdaterad 2004-11-07