Return to previous page
Åter till föregående sida?
Klicka i bilden
En dag med "SNÖSLUNGARE"

Artikeln nedan är ett reportage gjort av Thord Olsson och var infört i tidningen "Signalen" nummer 5 1956. Den påminner oss om att snö, kyla och järnväg ofta innebär förseningar. Som resenär är det då bra att ha tålamod!

Första sidan på Signalen nummer 5 1956 pryddes av bilden nedan till vänster. Nyaste snöslungan vid SJ i aktion: snabb, effektiv och billig i drift. Här borrar den sig igenom en besvärlig bergsskärning på sträckan Sundsvall - Ånge, där man i mitten av januari hade den hittills svåraste snöstormen denna vinter.

Snow thrower in action on the line between Ånge and SundsvallEn dag med "snöslungare"

Text och foto: Thord Olsson
- Det är fint, verkligen fint det här! Jag kom hit i går för att vikariera veckan ut. Det var mycket snö, höga hårda vallar utmed spåren, och farligt att klara växlingarna. Men samma dag anlände snöslungan, som har gjort ett mycket gott och snabbt arbete nu. Hela bangården, frånsett ett obehövligt spår, är ren och "slät" igen...
    Stationskarl Einar Kaldensjö, Sundsvall, för tillfället vikarierande stationsföreståndare i Vattjom, sticker inte under stol med sin belåtenhet över SJ:s standard ifråga om snöröjning. Bättre organisation, kvickare beredskapsstart och god mekanisering gör att man numera betydligt fortare och även mycket billigare än för bara ett decennium sedan röjer undan efter en snöstorm. Visst kan det vara mycket besvärligt att få trafiken att rulla någorlunda tidtabellsenligt så länge nederbörden pågår och särskilt yr igen de känsliga växlarna men så snart snöovädret upphört brukar det inte dröja länge innan allt kan börja fungera som vanligt igen.
  Den stora snösvängen, utrustad med spårrensare, vingplogar, snöslungor, "snowboyar", blåsspett och andra tekniska hjälpmedel, betyder en kraftig offensiv mot snöstörningarna, vilket är inte minst värdefullt under nuvarande höga trafikkonjunktur. Snöröjningens rationalisering ger goda vinster inte bara för själva arbetet dämed utan avlägsnar också snabbare de besvärliga trafikpropparna i form av inställda tåg, förseningar, tågomläggningar, trögare rangering och lossning etc. En god snöröjning ger också en jämnare utnyttjad kapacitet och mindre slitage för både rullande materiel och personal.
   Banbiträdet Fred Högbom, Vattjom, som varit placerad här i 13 år, känner väl till vinterförhållandena och håller för att just Vattjom nog är det värsta snöhålet på 95-kilometerssträckan mellan Ånge och Sundsvall.
   - Vattjom ligger litet illa till, särskilt när det blåser i den stora bangårdens längdriktning eller snett över den. Det är så öppet att snön driver gärna ihop och lägger sig här. Jag kan inte heller komma ihåg något år då vi haft så mycket snö här i januari månad som just nu. Det kom mycket snö före julen men värsta snöstormen var i onsdags i förra veckan. Då blev det halva metern på en gång, det bara vräkte ner och drev ihop. Själv fick jag sätta igång med snöskottning i skärningar och vägövergångar och så göra rent plattformarna på den obevakade hållplatsen Hällsjö. Det blev kväller sent för mej och jag hade ingen väg till banvaktsstugan i Rude, som ligger 700 meter från landsvägen. På sina håll var det, snö upp till halsen på mig. Men märkvärdigt nog gick tågen skapligt ändå, något försenade förstås, en timma eller så.
The train with the snow thrower
Tre "ekipage" består snöslungståget av: ett D-lok med s. k. norrlandsplog, så själva snöslungan och en präktig personvagn, här i arbete på Nedansjös snöbemängda bangård.

Banbiträdet Högbom tänker sedan tillbaka på hur det var bara för några år sedan och kommenterar med ett stillsamt skratt:
- Jag kommer ihåg hur osmidigt det gick tillväga förut. Vinter 1947 var besvärlig, mycket besvärlig. Vi hade en dag den gamla vingplogen här som tryckte ut snö från spår till spår men det gick inte riktigt bra. Påfrestningen från sidan blev alltför stor och plötsligt hoppade vingplogen av och bar iväg ut på spåret intill. Det tog sin rundliga tid att med block och andra grejor klara ut det hela. Me nu går det mycket smidigare med snöslungan, som sopar alldeles rent mellan spåren. Den sparar mycket arbetskraft, det är då säkert.
the electric D- engine takes a fight with the snow at Vattjom
Tjom! En hög vall av mycket hårt packad drivsnö forceras av D-loket i nafs. Därpå kan snöslungan börja spruta igen. Här i Vattjom hade en liten flaklavin som begravde ledningar till semaforer och växlar.

Efter dessa båda entusiastiska röster kan det vara skäl att plocka fram en rundmålning från snöslungejobbet, så som det tedde sig ett par stationshåll denna förunderligt pastellmjuka, gråblå januaridag. En vykortsgrann trakt i stelnad vinterskrud' med grov rimfrost på träd och buskar som mest av allt liknar exotiska jätteblommor, röken stiger trådrakt upp från Ljungandalens förbluffande många, vitmålade stugor och särskilt norrut petar ut djärva, skogstaggade stora bergstoppar. Det är inte särskilt kallt, 15 grader eller så, ett paradis för en skidåkare och friluftsspänstare att friska iväg utför 'de böljande sluttningarna och backarna.
   Det är nästan alldeles tyst och stilla runtom i bygden, bara ibland hörs en mödosamt spinnande bil på plogkantshöga vägar men på bangården är det full fart. Snöslungan fräser och dånar, kastar snödraperier i eleganta bågar som en jättefontän, D-loket startar, backar eller kör framåt med kompressorsmällar i maskinrummet och knirkande ljud då drivhjulen slirar på de snöisiga rälerna. Ett pampigt skådespel som kommer en liten flicktulta i backen ovanför att förskräckt springa in till mamma och en hund att skälla ilsket och ihållande.
   Men snöröjning är inte bara, lyrik utan också hårt arbete och god taktik om den skall rinna undan. Det är undandragning av spårblockerande vagnsätt, som kan vara nog så besvärligt då packad snö lagt sig i vägen, det är nyanserad beräkning av hur mycket snö man vågar sig på att forcera utan förberedande avskalning, och det är kanske en dämpad svordom då en borttappad skoveldel från förra vinterns snöslungning plötsligt med en smäll kilar sig fast i snöskruvsmekanismen till utblåsningsröret.
   20 minuters oberäknat jobb att få loss eländet och den bistra kommentaren: - Ja, nu hinner vi inte gå före 2446, det blir nog stopp för i dag i Stöde.
    Snöslungan är emellertid bra, som sagt. Den tillhör den modernaste konstruktionen bland de tre som IV distriktet äger och byggdes för ett par år sedan med maskiningenjör Nils Ström, numera Hagalund, som upphovsman. Snöslungan väger bara 16 ton, har en bensinmotor till slungningsaggregatet på 140 hästkrafter och manövreras bekvämt, med tryckluft. Dess vingplogar, som vid backkörning för snön in i spåret f. v. b. imakning och utslungning, är bredare än på de båda andra syskonen: maximibredden blir 2,6 m från spårets mitt räknat. Goods waggon caught in the snowEffektiv, billig och snabb att sätta i aktion - högsta hastighet i "bästa" körriktning 100 km/tim - kommer typen att i en snar framtid få ännu en avläggare men då med el-motor i stället.
Bilden till vänster: - Sjutton också va' snö de' va, tycker lokförare Rudolf Köhler, när han försöker backa ut med ett "insnöat" godsvagnssätt i Vattjom. Fram och back, fram och back några gånger men sen lossnar det.


- Det är ett intressant arbete, tycker "slungarbasen", lokförare David Selinder, Ånge, som ryckte in den 19 januari, men långa dagar måste det bli under sådana här förhållanden.. Tio timmar är vanligt, aldrig mindre, i går slutade vi först vid 21-tiden och då skulle vi sedan klara tillsynen av snöslungan, ordna middagen, städa och sånt. Matraster får vi ta när det passar, i Väntan på bandisp och så. Men bra går det och ännu värre snö var det på ostkustbanan, där vi på de värsta ställena mellan Härnösand och Kramfors fick "slunga" tre gånger på tre dagar! Besvärliga skärningar där, branta och höga så att det inte går att spruta upp snön utan man måste dra den ur skärningen och i öppnare terräng slå på slungan. Jag tycker att snögallerier på sådana utsatta ställen skulle var en god affär för SJ.

Vad sägs förresten om vårt "rullande hotell"? Jo, det är verkligen gediget gjort. Snöslungebemanningen, tre karlar stark - förutom lokförare Selinder motorskötaren, lokbiträdet Conny Hagemo, Ånge, och biträdet, banbiträde Albin Svensson, Bräcke - demonstrerar med tydlig stolthet sin personalvagn. Den är försedd med matrum, pentry, gaskök, toalett, värmepanna, klädskåp och ett par tvåbäddshytter med härliga sängar och dessutom bäddutrymme i matrummet. Allt trevligt och snyggt men välbehövligt för en personal som i veckor och t. o. m. månader måste ligga ute på dessa snöröjningsturneér runt distriktet Conny Hagemo har t. ex. varit i farten ända sedan den 6 december. Han kan snöpolkan både fram- och baklänges vid det här laget.
Bilden till vänster: Här sitter motorskötaren, lokbiträdet Conny Hagemo, utan skydd vid regulaget till slungans 140 hkr bensinmotor. Varför inte en plasthuv mot vinterkylan och vinddraget?


   När vi lämnar Vattjom bakom oss, där bangårdsspåren nu ligger prydligt befriade från den ställvis nästan byggblockshårda snön, och kör vidare mot Ånge-hållet, kommer en tyst undran på oss i det hårda vinddraget på snöslungevagnen. Varför inte ordna någon sorts plasthuv som skydd för maskinskötaren? Det kan knappast vara hälsosamt att sitta där och reglera motorn och växlingsskruven till utblåsningsröret, utsatt för kyla och blåst i hopkrupen ställning och med små möjligheter att röra på sig. En sådan huv, eventuellt löstagbar vid yrväder då sikten annars skulle utebli, vore välkommen, den saken är klar!

Slungarbasen, lokförare David Selinder, i manöverhytten kollar rätta vinkeln på vingplogen som för in snön i spåret mot imakaren.
   

   Tre bergsskärningar, proppade med snö, äter sig snöslungan snabbt igenom och kastar snön minst 20 meter högt över de mariga barrträden och de slanka björkarna som efter duschen står liksom avskalade med rimfrosten bortsopad. Men så fräser varje minut bortåt 50 kbm snö ut i dessa gråvita regn och bb Fred Högbom ser belåten ut att få dessa "hålvägar" så rappt snöröjda.
  - Omöjligt att använda vingplog här, säger han, det är alldeles för trångt och tätt och brant mellan bergväggarna, snön skulle bara rasa ner igen.
     Och framme i Nedansjö, där en ännu vackrare Ljungandal breder ut sina vågiga panorama, blir det stopp: också här tusentals kbm snö som skall undan. Och medan små snökorn kommer singlande ur skyn, börjar snöslungan åter sina granna fyrverkeriridåer. En bjärt kontrast så långsamt tycks det! - petar arbetare som energiskt - men ack till de tillfälliga och ordinarie banrent i de växlar som slungan skall utnyttja. Men det manuella arbetet går nu inte att komma ifrån, ty att överallt använda blåsspett eller ännu dyrare tekniska hjälpmedel skulle bli en alltför kostsam investering.
Bilden till vänster: Snöskottning enligt gamla metoden är alltmera stadd på avskrivning. Men växelrengöring och sådant ute på småstationerna måste alltjämt ske för hand - för dyrt annars


   - Det lär vara mindre snö närmare Ånge, bara bra, tycker slungarbasen Selinder, då kan det gå fortare. Vi vet inte heller hur länge det dröjer innan nästa snöstorm kommer. Det ser inte lovande ut nu.
   Och så går vinterdagen vidare, den vinter som här uppe bjuder på snö minst fem månader varje år. Vi som bor söderut har svårt att göra oss en föreställning om hur det egentligen kan se ut däruppe när det är som värst, men måhända dessa reportagebilder säger något om järnvägsfolkets uppgifter i Norrland vintertid. Då snöpolkan börjar tralla.

 

Return to page top
Retur till sidans början

 

Return to table of content
  Returtåg till innehållsförteckning



snoslungare..html senast uppdaterad 22 november 2002